Det gör så jävla ont att skriva det här inlägget. All min vakna tid har gått åt till våra nya familjemedlemmar sedan dom flyttade in för knappt en vecka sedan. Liten som var svagast har behövt stödmatas och tas om hand extra mycket. Vi har varit hos veterinären flertalet och hon har givits vätska under huden och fått glukosdroppar. Men idag orkade hon inte mer. Från att ha varit en piggare liten, liten tjej igår och ätit bra till att ligga helt utslagen och knappt ha ork till att andas i morse. Vi gjorde allt vi kunnat göra från första stund men hennes liv blev inte längre än några veckor. Jag blir så arg över att hon fick födas in i ett hem som inte tog hand om varken henne, hennes familj eller någon av de andra uppemot hundra katterna som omhändertogs av myndigheterna. Jag blir så förbannad på människor som tar på sig ansvar för andra liv och sedan fullständigt skiter i om dom är kastrerade, vaccinerade, har mat eller en trygg plats. Liten förtjänade inte en hemsk start på sitt alldeles för korta liv. Inget djur förtjänar att vanvårdas eller bli illa behandlat. Fan vad arg jag blir.

 

Du fick aldrig leka fritt i naturen, brottas med brorsan på kattungars vis och du fick heller aldrig utforska varje vrå och hitta en favoritplats här hemma. Din svaghet gjorde att du mycket hellre låg tätt intill mamma eller kröp undan i din ensamhet. Jag är glad att vi fick ge dig ett kärleksfullt och varmt hem under vad som blev dina sista dagar. Tänk vilket avtryck du hann göra hos mig med din kämparglöd. Mest av allt har du nog tyckt jag varit jobbig med mina nappflaskor och pippetter men ändå ville du gärna ligga nära. Du kröp ihop till världens minsta boll och sov tätt tätt intill min hals när vi somnade på soffan efter en tidig matning. Du kräp gärna ihop i knäet och du började sakta men säkert visa tillit till oss trots allt du varit med om. Sov gott älskade Liten, lådan är tom utan dig. Jag lovar att vi ska ta väl hand om din familj ♡